Jag hade ett långt inlägg skrivet men jag ångrade mig i sista minuten, jag vet att jag lovat att vara helt ärlig och någorlunda öppen här i bloggen men vissa saker får jag nog hålla igen på.
Vissa saker ledde upp till att jag spenderade sena lördagskvällen i tårar och kände mig värdelös och ensam. Jag försöker alltid mitt bästa, jag sätter människor före mig själv ofta och jag vill absolut inget ont till någon (Inte helt sant, vissa förtjänar en high-five i ansiktet med en stol) men över lag tycker jag att jag är en ganska okej tjej. Ändå så gör jag folk besvikna.

Nä, nu ska jag göra mig i ordning för Ikea.

Jag har rätt okej med läsare nu men ni kommenterar väldigt lite. Jag får rätt mycket frågor ändå skickade till mig som jag försöker svara på allt eftersom jag skriver.
Mycket handlar om, om inte min familj skäms för att jag skriver så öppet om hur jag mår och hur jag har det, om min man tycker det är jobbigt att jag delar med mig av min sjukdom osv.
Men lite av min idé med bloggen var just det, att bryta tabun som finns kring psykisk ohälsa. Om någon skäms så är det kanske ÄNNU viktigare att jag skriver så att vi tillslut kan ha en öppen dialog.

God morgon.
Mös ner oss (ännu mer) i soffan när Stefan kom hem och såg ett par avsnitt av criminal minds. Hade en riktigt bra kväll. Lite skör än men det verkar som att jag är på väg uppåt.
Fick frågan häromdagen om vad min "officiella diagnos" var, svaret är ingen ännu. Min läkare har skrivit upp mig för utredning men väntetiden är över ett år och jag är väl någonstans mitt i högen just nu. Det ska bli så jäkla skönt när den väl kommer, det är precis som att man inte är riktigt sjuk förrän man officiellt hamnat i ett fack.

Jag hade planerat allt så bra, jag skulle ha en så himla bra dag och orka med så lagom mycket. Men så orkade jag inte iväg för att simma och så rasar precis allt. Det är så förbannat frustrerande att inte klara av det dom flesta gör utan att ens reflektera över det. Jag kräks snart på att må så här.

Här kommer världens otrevligaste inlägg. Läs det och bli förbannad på mig eller skit i det. Mig kvittar det.

Mitt humör är kaos– Min stackars man, att han står ut med mig. Jag svänger mellan ilska och uppgivenhet. Tycker jävligt synd om mig själv också.
Ilskan kommer nog mest från människor runt omkring mig som (jag tycker) skryter nästan om allt dom klarar av att göra ”Jag har tränat 6 gånger den här veckan” ”Jag har tagit barnen på världens längsta promenad, nu ska jag diska-städa-laga mat-baka en paj..” Vad ska jag svara på det? Att jag klev upp ur sängen i morse… Hurra för mig.

I dag är det onsdag, med andra ord Terapi dag. Jag går i terapi på grund av depression och svår social fobi. Jag vet att många inte förstår hur jag kan vara så öppen med min sjukdom och öppet skriva om den men jag har ju absolut inget att skämmas för. Jag är sjuk det syns bara inte på utsidan. Vi är inne på vecka 2 med vår nya valp, Nasus och det går förvånansvärt bra. Han vill ut en gång per natt och sedan kliva upp vid 7, ganska lyxigt. Går också väldigt bra mellan honom och Assa. Hon är stor och snäll. Ett par veckor till så busar dom nog tillsammans utan problem.Nu ska vi hem och mysa ner oss i soffan. Hoppas att allt garn jag beställt kommer så jag kan börja på Linneas matta.